Miranda Ail

Med fast anställning så måste jag flytta eftersom jag just nu bor i studentlägenhet, antagligen inte förrän nästa år men det är bäst att börja i tid. Men att få hyresrätt är inte lätt, om man vill bo någorlunda nära stan. Och alla bostadsrätter ränner oftast iväg långt ifrån utgångspriset. Just nu ser det ut som att det blir lättast att köpa en lägenhet ändå. Man får väl hålla koll redan nu så man har tid på sig. Ska jag köpa en lägenhet så ska det i alla fall inte ligga mer än 30 min från jobbet och definitivt ligga närmare stan än jag bor nu. Dessutom vill jag helst ha balkong, badkar och sovalkov eller sovrum. Men nåt av det kanske man får offra. Så om nån har några lägenhetstips så tar jag tacksamt emot.

Att jobba typ tio timmar om dan kanske inte är någon bra idé. Nej. Men jag kan ju trösta mig med att det är mitt eget val. Det är ju så jäkla svårt att bara gå hem när det finns så mycket att göra och man vill liksom inte lägga ifrån sig det bara sådär. Det gör ju att man måste offra lite saker som personlig hygien, att äta ordentligt, städa hushållet och umgås med vänner och katter. För tillfället så känns det som att det andra får ligga lite åt sidan för det här är en once-in-a-life-time-chans som jag tänker ta vara på. Och så länge som jag mår så bra som nu så är det ingen idé att förändra något. Jag kan duscha, städa, äta, umgås och supa på helgerna.


(obs! texten kan innehålla spår av ironi)

Ibland (ganska ofta) skriver jag lite (väldigt) kryptiskt. Kan inte vara särskilt kul för de få som verkligen läser här att läsa men ibland går det liksom inte att berätta hela sagan. speciellt inte när det handlar om andra människor. Jag gillar inte att spy ur mig saker som kan ge en negativ bild av någon annan bara för att det är nåt jag känner. Därför behåller jag för de mesta de negativa tankarna om den personen för mig själv och skriver om hur jag känner istället.

Just nu är jag fruktansvärt besviken och förbannad på en person som känner precis lika för mig. Jag vill verkligen inte att det ska vara såhär eftersom det känns som att det beror på ett stort jävla missförstånd. Och jag är så fruktansvärt besviken på att någon kan tro det som sagts om mig. Jag är långt ifrån guds bästa barn men jag är inte egoistisk som jag blivit kallad. Inte mer än någon annan. Och kanske inte mindre än någon annan heller. Om det finns något jag kan göra för en person som jag bryr mig om så gör jag det. Och jag känner likadant angående den här personen. Oavsett vad som har sagts till mig. För jag kan inte sluta bry mig. Men hade du sagt åt mig att dra åt helvete på en gång så hade jag gjort det. Det hade inte behövt gå såhär långt.

Ingen mer skola. Inget mer leva fattigt på CSN. Ni kan härmed titulera mig som applikationsutvecklare Linda. Vuxenpoäng eller vad? (Jag verkar nog rätt sansad men jag håller på att gå upp i limningen. Kul att man blir så glad och uppstressad så att man får magkatarr av det. Bra grej liksom.)

Jag är villrådig. Fick igår frågan av chefen som jag inte vet vad jag ska svara på. "Är det helt uteslutet för dig att sluta skolan?" (!!) Jag vill. Jag vill. Men är det bäst? Jag svarade att det var definitivt något som jag skulle fundera på om det kom till det.

Mycket som snurrar i huvudet just nu. Och vissa saker borde jag verkligen bara lägga ner. Men som vanligt så bryr jag mig alldeles för mycket. På gott och ont. Tydligen mest ont. Men det är inte så jävla lätt när det är någon som man bryr sig otroligt mycket om. Jag borde vara tillräckligt förbannad för att sluta bry mig. Men nä.

Finaste helgen på länge. Spenderade fredagskvällen på jobbet med öl och trevliga arbetskamrater. Tänk vad lätt man kan få förutfattade meningar om dem man inte känner. Och tänk att man kan ha en massa gemensamt med ett gäng kontorssnubbar. Men med tanke på att även jag kommer bli detsamma så verkar det ännu dummare att dömma. Det är tur att mina arbetskamrater har lika dålig humor som jag. Höjden är nog ändå när jag och chefen sitter och garvar ihjäl oss medan de andra tittar på oss och undrar vad osm kan vara så roligt.

På Lördagen kom Adam över. Vi käkade, drack öl och tittade på South Park. Butters in my heart! Sedan fortsatte vi in mot stan där jag träffade Hanna och Adam åkte till Viktor. Hanna och jag fortsatte till Bangers n' mash på Marie Levaeu. Vi dansade oss svettiga och jag fick en komplimang som nu i efterhand känns ganska hideous. "Jag tycker det är så sexigt med programmerare". Well, är man dagisfröken så kanske det verkar exotiskt (och nu menar jag inte att klanka ner på dagisfröknar för det är typ ett av de viktigaste jobben, vilket jag också sa till killen i fråga). Det blev sent. Jag missade sista tåget men kirrade sovplats.

På Söndagen kom Adam över, ungefär samtidigt som jag själv kom hem. Jag städade, Adam surfade och sen åkte vi in till stan och strövade runt på söder i några timmar. Det var längesen jag var på så bra humör kan jag ju säga. Efter ett tag blev vi hungriga så vi stannade på ett indiskt ställe och käkade. Satt fint i kistan. Sen åkte vi hem till mig och drack kaffe och likör och det satt precis lika fint.

I veckan blir det mycket jobb, antagligen övertid, men det gör mig ingenting. Jag skulle lätt kunna bli en workaholic om det hela tiden kändes såhär. Inte för att det är en bra grej men ändå.

Sånt här roar vi oss med på jobbet

och så ville jag berätta att i natt drömde jag samma sak men då var det du som tog livet av dig men det hann jag aldrig säga och jag ville ju bara höra din röst så att jag visste att du var okey

Jag vill inte tillbaka till skolan! Efter en månad på praktiken så har jag upptäckt hur fruktansvärt stor skillnad det är att sitta på jobbet en hel dag jämfört med att göra detsamma fast i skolan. Det känns så fruktansvärt tillfredsställande att veta att man gör något som är till nytta för någon annan än en själv. Och att dessutom verkligen uträtta saker. Nu vill jag ha ett jobb.

Whats up with my heart when it skips a beat?
Can\'t feel no pavement right under my feet

Up in my lonely room
When I\'m dreaming of you
Oh what can I do
I still need you, but
I don\'t want you now

When I\'m down and my hands are tied
I cannot reach a pen for me to draw the line
From this pain I just can\'t disguise
Its gonna hurt but I\'ll have to say goodbye

Up in my lonely room
When I\'m dreaming of you
Oh what can I do
I still need you, but
I dont want you now


Fast det kanske är tvärtom; I still want you, but I don't need you now. Eller så är det både och. Eller inget av dem. Eller så är jag berusad, sömnlös och alldeles för grubblande för mitt eget bästa.

Satan också. Nu vill jag inte vara med längre.

Ibland är det svårt att skilja på vad som är konstruktivt och vad som är destruktivt. Jag skulle behöva något eller någon som tar mig tillbaka till verkligheten. Jag är alldeles för bra på att lura mig själv. Det funkar för stunden.

I sommar slipper jag tränga in mig själv och 2 katter i en lägenhet som redan är bebodd av två föräldrar. Jag har nämligen kirrat sommarjobb. Eller ja... typ såhär gick det till på mötet i Fredags:

Chefen (stressad över hur mycket som måste göras innan releasen av programmet): Linda, vad gör du i sommar?
Jag: Jaaaaeee... jobbar antar jag.
Chefen: Har du nåt jobb?
Jag: Njaaaeee jaa...
Chefen: Men då är det klart du ska jobba här!

Så på två veckor gjorde jag tydligen ett tillräckligt bra intryck för att anställas i sommar. Nu gäller det bara att jag gör ett lika bra intryck under de resternade 13 veckorna. Piece of cake, förhoppningsvis.

Mitt i Lördagskvällens värsta tristess får jag ett meddelande från en gammal vän som verkar ha lika tråkigt som jag. Så jag tar en snabb dusch, fixar till mig och åker in till Carmen för att möta upp honom och några andra. Det blev en schysst kväll som fortsatte på Vänner och bekanta där vi kom in på gästlistan. Gratis är bra. Vi dansade natten lång och tog sista tunnelbanan hem.

Precis när jag skulle hoppa av i Husby stöter jag på Mange. Ville ju liksom inte börja med att säga Hej då när jag inte sett honom på år och dar så jag tog en tur till Akalla och spenderade nattens sena / morgonens tidiga timmar i en schysst lägenhet med trevliga människor. Idag är jag seg och redan uttråkad. Och faktiskt lite ensam. Adam har ditchat mig för Borås. Just när jag behöver honom som mest. Dålig stil.

Vodka och apelsinjuice, mm mm mm, bästa drinken ever.