Miranda Ail

Tre timmars sömn inatt. Två dagar med 24 timmar i (någotsånär) vaket tillstånd, på kort tid. Men ja, helt klart värt det. Och trots sömnbristen är jag okristligt pigg!  Antar att det är sommaren. Jobb imorgon innebär nog sängdags vid elva vilket skulle innebära någon slags rekord. Kommer inte ihåg sist jag somnade innan tolv. Tills dess borde jag väl vara trött i alla fall.

Igår var det midsommar och jag hade trevligt i släkt och goda vänners lag. (Lite bilder kommer när jag orkar jiddra med kameran) Kunde inte bli mycket bättre förutom att jag saknade både wille och malle som inte kunde vara med =/ Jag hoppas på häng i veckan istället.

Idag har jag namnsdag. Inte så mycket att fira egentligen. Det roliga är väl att den enda som hittills sagt något om det är 85åriga Anna-Lisa på jobbet. Med tanke på att de flesta panchisarna har närminnen kortare än guldfiskars så blev jag förstås glad och rörd över att hon inte bara kom ihåg att jag hade namnsdag utan att hon över huvud taget kom ihåg vad jag heter!

Jag borde städa. Istället ligger jag på golvet, snusar och lyssnar på mew. Och svettas litegrann. Klockan är halv elva, det är fortfarande 23 grader ute och säkert dubbelt så varmt i min lägenhet.

Imorgon kommer min andrahandsgäst och jag flyttar bort från stockholm i två månader. Precis när jag börjat känna mig som hemma. Jag är delad och vill åka "hem" samtidigt som jag vill stanna. För hemma är inte hemma längre. Inte på samma vis. Inte när man ska trängas med två föräldrar och tre katter hela sommaren. Om saker och ting hade varit lite annorlunda hade det inte kännts lika jobbigt. Varför kan det inte bara synka nån gång?

Morgondagen ska spenderas med att säga hejdå till Hanna och A. Förhoppningsvis. Och ännu mer förhoppningsvis så åker jag hem först på tisdag, haha.

Ibland funderar man på om känslan man har när man saknar något verkligen uppvägs av känslan man har när det finns där. Det pirrar i magen. Abstinens.

Går upp i limningen.
Går i bitar.
Kreverar.

Finns det något mer ord för mitt tillstånd?

Anledning; tenta imorgon som jag inte har en aning om hur det kommer gå på. Men den största anledningen är nog en viss grabb som det finns ett visst intresse för, det går men jag vet inte om det är framåt eller riktigt hur bra det går. Fjärilar i magen.

Igår gjorde jag för första gången en anmälan mot någon. En anmälan om sexuella trakasserier till på köpet. Ingen ska få klämma mig på tuttarna ostraffat.

Det började med att Hanna och jag satt i skolan vid datorerna, helt plötsligt ställer sig en snubbe bakom Hanna och frågar om en penna. Hon blir livrädd och hoppar till men jag förstår aldrig varför. Eftersom hon inte har en penna erbjuder jag honom en istället. Han tar pennan, går iväg och kommer tillbaka efter ett tag, lägger pennan på bordet genom att sticka in den under min arm som ligger på bänken. Samtidigt som han drar tilbaka handen passar han på att klämma lite. I det ögonblicket förstår jag varför Hanna hoppade till, han hade ju gjort samma sak på henne! Om jag inte hade blivit så fruktansvärt förvånad hade han fått veta att han lever.

Senare samma dag när vi kommer ner i datasalen ser vi samma snubbe göra precis samma penntrick med en annan tjej. Vi började diskutera och det visar sig att det är minst fem tjejer den dagen som råkat ut för samma sak. Någon av tjejerna tog tag i det hela och dagen efter fick vi ge vittnesmål till några poliser som varit på uni och pratat med ett tiotal andra tjejer som råkat ut för samma sak, och det är bara under en dag!

Lite senare ringer de från polisstationen och frågar om jag vill vara med på en gemensam anmälan mot snubben. Klart som fan att jag ville det!  Som det är nu skulle de inte göra något men om det hände igen så skulle de "avlägsna" honom, vad som nu menas med det. Det var psykvarning på snubben som polisen så fint uttryckte det. Om nu så är fallet varför "avslägnar" man honom inte på en gång? Räcker inte tio vittnesmål? Det betyder ju faktiskt att det har hänt igen, igen, igen, igen, igen, igen, igen, igen och igen! 

Stressen och oron över kommande tenta, framtiden, sommaren och mitt stackars hem som håller på att förfalla håller på att äta mig inifrån. Jag pratar om magkatarr - djävulens påfund. Jag menar, har man inte tillräckligt att vara orolig för ändå? Nu ska jag dessutom behöva vara stressad över det som är konsekvensen av mitt stressande. Kul liv!

Som tur är får jag besöka av kära mami på fredag som ska hjälpa mig så gott det går med att städa och packa inför en hel sommar i Gävle. Det kommer bli sweeeeet. Även om jag kommer få lämna kvar både den ena och den andra som kommer att saknas.

Gårdagens besök på Mango med en flaska vin i kroppen resulterade i;

• Ett långt samtal med tre algerier som var trevliga men way too närgångna.
  
•  Ett trevligare samtal med Johanni, Göran och Johan (som började med att jag pekade på Johans rygg och sa till Hanna "Det där ser ut som Johan men det är det inte!" Tänk så fel man kan ha)
  
• Dansande till Thomas DiLeva som helt plötsligt lät bra, men även till Le Sport som alltid låter bra.
  
• Att jag och Hanna fick prata med vårt biblioteks-span som är det enda spännande när vi sitter dag ut och dag in och pluggar urban geografi. Han tycker vi är så flitiga och vi sa detsamma.
  
• Sovmorgon till två och kola i huvet.

Mew. Det är så fint så det gör ont i hjärtat. Är man töntig om man gråter av
att lyssna? Frengers var verkligen soundtracket för hela sommaren 2004.
Nyaste skivan kommer aldrig ha samma känsla men den är fin den med.