Miranda Ail

Igår gjorde jag för första gången en anmälan mot någon. En anmälan om sexuella trakasserier till på köpet. Ingen ska få klämma mig på tuttarna ostraffat.

Det började med att Hanna och jag satt i skolan vid datorerna, helt plötsligt ställer sig en snubbe bakom Hanna och frågar om en penna. Hon blir livrädd och hoppar till men jag förstår aldrig varför. Eftersom hon inte har en penna erbjuder jag honom en istället. Han tar pennan, går iväg och kommer tillbaka efter ett tag, lägger pennan på bordet genom att sticka in den under min arm som ligger på bänken. Samtidigt som han drar tilbaka handen passar han på att klämma lite. I det ögonblicket förstår jag varför Hanna hoppade till, han hade ju gjort samma sak på henne! Om jag inte hade blivit så fruktansvärt förvånad hade han fått veta att han lever.

Senare samma dag när vi kommer ner i datasalen ser vi samma snubbe göra precis samma penntrick med en annan tjej. Vi började diskutera och det visar sig att det är minst fem tjejer den dagen som råkat ut för samma sak. Någon av tjejerna tog tag i det hela och dagen efter fick vi ge vittnesmål till några poliser som varit på uni och pratat med ett tiotal andra tjejer som råkat ut för samma sak, och det är bara under en dag!

Lite senare ringer de från polisstationen och frågar om jag vill vara med på en gemensam anmälan mot snubben. Klart som fan att jag ville det!  Som det är nu skulle de inte göra något men om det hände igen så skulle de "avlägsna" honom, vad som nu menas med det. Det var psykvarning på snubben som polisen så fint uttryckte det. Om nu så är fallet varför "avslägnar" man honom inte på en gång? Räcker inte tio vittnesmål? Det betyder ju faktiskt att det har hänt igen, igen, igen, igen, igen, igen, igen, igen och igen! 

Stressen och oron över kommande tenta, framtiden, sommaren och mitt stackars hem som håller på att förfalla håller på att äta mig inifrån. Jag pratar om magkatarr - djävulens påfund. Jag menar, har man inte tillräckligt att vara orolig för ändå? Nu ska jag dessutom behöva vara stressad över det som är konsekvensen av mitt stressande. Kul liv!

Som tur är får jag besöka av kära mami på fredag som ska hjälpa mig så gott det går med att städa och packa inför en hel sommar i Gävle. Det kommer bli sweeeeet. Även om jag kommer få lämna kvar både den ena och den andra som kommer att saknas.

Gårdagens besök på Mango med en flaska vin i kroppen resulterade i;

• Ett långt samtal med tre algerier som var trevliga men way too närgångna.
  
•  Ett trevligare samtal med Johanni, Göran och Johan (som började med att jag pekade på Johans rygg och sa till Hanna "Det där ser ut som Johan men det är det inte!" Tänk så fel man kan ha)
  
• Dansande till Thomas DiLeva som helt plötsligt lät bra, men även till Le Sport som alltid låter bra.
  
• Att jag och Hanna fick prata med vårt biblioteks-span som är det enda spännande när vi sitter dag ut och dag in och pluggar urban geografi. Han tycker vi är så flitiga och vi sa detsamma.
  
• Sovmorgon till två och kola i huvet.

Nu kommer jag ihåg varför det var så jobbigt att var tonåring. Alla dessa förälskelser i pojkar som man inte ens känner. Inte trodde jag att jag skulle uppleva det igen. Tydligen var jag bättre på det här när jag var femton. Måste gör nåt åt saken.

Nu har jag diskat.

Det ska firas med en snus.

Och ja, jag var tvungen att skriva om det. Varje tillfälle då jag diskar är värt att minnas.

Jag måste verkligen "give myself a break"! Är det inte det ena så är det det andra. Idag har det varit; stress för min obefintliga ekonomi, stress över att bo i ett kaos med möblerna i mitten av rummet (pga omtapetsering) och stress över att hyra ut lägenheten i sommar. Och trots att det mesta faktiskt löste sig på en gång (färdigtapetserat, uthyrd lägenhet och därmed betydligt bättre ekonomi i sommar åtminstone) så uppstår såklart ny orosmoment. Kan jag lita på bruden som ska bo här i sommar? Tänk om hon ångrar sig? Och: när ska jag få nån ordning på mitt hem??  

Herreguh, lugna ner dig!

Igår lärde jag mig att man inte ska lämna spisplattan på hela dagen, speciellt när man inte är hemma. Jag lärde mig även att det går alldeles utmärkt att skala mango med potatisskalare.

Undrar vad jag kommer att lära mig idag...

Det står en sån där syltburk med lingonsylt i mitt kylskåp. Den är halvfull men mängden lingon kan räknas på ena handen. Får man verkligen kalla det för lingonsylt? Gelesörja-med-några-lingon-i tycker jag vore ett mer passande namn.

Vem tappar egentligen bort en ost? Jo, jag. Ost är ju värdefullt. Att tappa bort en ost är ju som att tappa bort typ 50 spänn.

Som tur var hittade jag den igen - mjuk och mysig i skafferiet. Duh!

Man märker att man själv blir äldre när man kommer på att de som är födda 91 är 15 år gamla. 15!! Sen när är man inte längre tonåring om man är född på åttiotalet?? (För att vara exakt så är det inte för än nästan år men ändå.) Men åttiotalet är fortfarande the shit. Några av dom coolaste sakerna uppfanns faktiskt på åttiotalet:



Spel: Nintendo
Tecknat: Dr Snuggles
Otecknat: Dallas
Film: Breakfast Club
Musik: Kim Wilde
Tidning: Starlet
Pryl: Digitalur
Leksak: Manicklar
Färdmedel: Skateboard
Glass: Top Hat
Godis: Pez
Drickbart: Festis (i trekantig tetra såklart)
Plagg: Sockiplast
Maskot: Icander & Monica (ICA)

"Saftblandare är en vardaglig benämning på det inkapslade roterande ljus utryckningsfordon och arbetsfordon använder. Gamla saftblandare som fanns på kaféer hade en roterande slev som rörde runt i saften, och som blinkljuset påminner mycket om. En mer formell benämning är roterande varningsfyr."


För hur många hundratals år sedan använde man egentligen ordet roterande varningsfyr?

Idag kom jag på mig själv med att flippra mellan låtarna på Ipoden beroende på vem som satt bredvid mig. Jag sätter på en låt på högsta volym, som jag tror att personen bredvid mig skulle gilla, och hoppas att personen i fråga ska höra. Inte för att imponera utan snarare för att se reaktionen. Hittills har jag inte fått någon, haha.

Igår var det en grabb som satt och lyssnade på Portishead (jävlar vad hans lurar släppte ut ljud!) och när "Roads" spelades ville jag inget annat än luta mig fram och säga "vilken bra musiksmak du har!".

På t-centralen steg det på en indie-kille som såg ut att vilja höra lite
the Strokes eller möjligtvis Jimmy Eat World - men inte en blinkning. Mina lurar kanske inte släpper ut tillräckligt med ljud.

Att packa ihop en hel lägenhet tar längre tid än man tror. Med mina nerver blir det en katastrof. Allt måste ut och allt ska ut i tid. Dessutom vill jag träffa alla mina vänner innan jag åker men det ser tyvärr inte ut att bli verklighet. Hade jag veta det så hade jAg fixat det tidigare.

Inatt har jag i alla fall sovit elva (!!) timmar så jag känner mig någorlunda utvilad. Om en och en halv timme blir det fortsatt packande och städande. Ska få in allt på släpet idag så man kan åka tidigt imorgon bitti. Det är tur att systern ska flytta in om en månad så att flyttstädningen inte behöver göras på en gång (läs: så att jag slipper städa allt!).

Nu ska jag lägga mig på mami pch papis soffa och titta på "The wonder years" eller "En härlig tid" som TV4 så fint har döpt om det till.

Vi ses i Stockholm!

Nyss hemkommen efter en promenad tillbaka till affären för att hämta tidningen som jag glömde på bandet och köpa frimärket jag aldrig köpte tyckte jag det var på tiden att lägga till en ny sämre egenskap till lista; Total förvirring och glömska. Tyvärr har jag ärvt denna egenskapen av mig far som har en förmåga att lägga ifrån sig sina handskar överallt där man kan tänkas lägga ifrån sig dem.

Jag överdriver inte när jag säger att jag kan tappa bort något i samma stund som jag lägger det ifrån mig. Ibland blir jag förvänad över att jag kommer ihåg att jag varje morgon ska sätta på mig kläder, borsta tänderna och gå till skolan. Jag skulle lika gärna kunna glömma mig själv hemma.

Var och varannan dag rusar jag in genom ytterdörren, lägger nycklarna någonstans, börjar förbrilt leta efter det jag hade glömt, springer ut genom dörren igen, springer in igen eftersom jag glömde nycklarna, letar efter nycklarna som jag för allt i världen inte kan minnas vart jag lagt, bannar mig själv när jag upptäcker att nycklarna ligger i väskan som jag hela tiden haft på armen och springer ut igen för att försöka hinna i tid till dit jag skulle.

Senast idag fick jag springa tillbaka efter ha gått mot skolan i fem minuter för att hämta mobiltelefonen som låg hemma. Igår fick jag springa tillbaka efter att gått halva vägen till bussen från mamma och pappa för att hämta papper som jag hade åkt dit för att skriva ut. Detta resulterar dessutom i att jag för det mesta är fem minuter sen, men nu vet du ju i alla fall varför.

Nu ringer telefonen, hoppas jag hittar den.