Miranda Ail

Min hyra har sänkts med fem spänn. Jag har ingen aning om varför och jag ser inte riktigt nödvändigheten i det hela. Bättre än en höjning i alla fall.

Bakis som ett as. Men hotellfrukosten imorse gjorde det hela lite lättare. Nu vill jag ligga i soffan och kolla på film resten av dagen.

Vad är dealen med telefonköer som man varken vet hur många som står före i kön eller ungefär hur många minuter man kommer få vänta? Jag förväntar mig åtminstone ett "vi är just nu x antal personer som jobbar för att du ska få.... etc etc". Men näe, "vi jobbar så fort vi kan för att ta emot just ditt samtal" får man istället höra ungefär en gång i minuten. Som om inte en gång vore nog! Troligtvis är den enda som sitter det en uttjänad gammal rynkig tant som jobbat för slavlön. Stackars tant!

"Hej och välkommen till Adamo, här kan du få vänta i kö i princip hur länge som helst! Spännande va?"

Mamma ringde mig från Teneriffa. Avundsjuk? Jag? Aldrig!

I princip snusfri i tio dagar. Det har jag intre varit på ett halvår och förutom det lilla uppehållet jag hade då så var det väl två år sedan. Känns bra, fast ändå inte. Jag vet ju att jag kan men inte om jag vill. Vore väl i och för sig dumt att fortsätta när man lyckas hålla uppe så pass länge.

Tänk att det kan vara så jävla svårt att klämma ur sig tre små ord.
Det gör inte saken lättare att jag dessutom är en tönt som börjar grina samtidigt.
Men jag var tvungen.